Att gå ner 150 pund är ingen lätt bedrift. Vi lyfter fram Joe inte bara för att han lyckades med sin hälsoresa medan han använde en våg från Withings, utan också för att det skulle betyda allt för honom om hans historia kunde ”hjälpa bara en enda person”. Läs vidare för att se hans före- och efterbild och ta reda på hur Swam återfick kontrollen över sin kropp och sitt självförtroende – och gav hälsan som gåva till dem som betyder mest för honom: hans familj.
Joe Swam, 41, beskriver sig själv som en ”vanlig kille”. Han är familjefar, arbetar på livsmedelskedjan Shoprite och har inte alltid varit överviktig. Tidigare var han vältränad, spelade basket och beachvolleyboll och arbetade till och med som personlig tränare i 20-årsåldern. Men efter en arbetsrelaterad ryggskada som gav honom kronisk smärta och sonens födelse som ledde till sömnbrist började han tröstäta nästan en liter glass åt gången. Till slut vägde han nästan 350 pund. Han gick ner 50 pund genom att ”röra sig mer och äta mindre”, men förändrade inte på djupet sitt sätt att se på mat. När hans syster dog föll han tillbaka i gamla vanor och viktnedgången stannade av. Men efter att ha hört sin idol Penn Jillette berätta om sin egen viktnedgång tog Joe kontakt med honom. Han fick den inspiration och de verktyg han behövde för att gå ner de sista 100 punden, sänka sitt blodtryck och samtidigt förändra sitt förhållande till mat för gott.
Withings: Tack för att du vill dela med dig av din historia, Joe. Till att börja med, kan du berätta hur du lärde känna Penn och hur han påverkade din hälsa?
Joe Swam: Man skulle nog kunna säga att jag började förfölja honom. Bortsett från mina föräldrar är Penn Jillette min största hjälte. För flera år sedan hade Penn och Michael Goudeau (som också uppträder i Vegas och har gått ner i vikt) ett program som hette ”Penn Radio”. Jag lyssnade varje dag. Jag hade känt till Penn & Teller sedan mitten eller slutet av 1980-talet, men efter att ha lyssnat hittade jag deras program på Showtime. Jag började skriva till honom på Twitter varje dag. Jag skaffade Twitter enbart för att kunna följa honom. Jag ställde in en avisering på mobilen som talade om exakt när en ny video med Penn skulle släppas på YouTube. Jag twittrade länken och taggade Penn. Han började dela alla mina inlägg. Till slut träffades vi vid en boksignering i Washington D.C. Strax före sitt första framträdande i Celebrity Apprentice kontaktade han mig och frågade om jag ville skicka ut tweets åt honom medan han var med i programmet. Som tack gav han min familj biljetter till hans föreställning i Atlantic City. Vi umgicks lite efteråt. Året därpå såg jag honom på The Amazing Meeting i Las Vegas, en konferens om vetenskap, skepticism och kritiskt tänkande. Vi umgicks lite där också och fick allt fler gemensamma vänner. Sedan dess har jag varit på filmkväll hemma hos honom, och han har bjudit mig på åtskilliga måltider. Han har varit otroligt snäll mot mig. Jag överdrev inte när jag sa ”min största hjälte”. Och nu är han en vän.
Vad gör dig lyckligast i livet?
Shelley (Swams fru, 38), Jeffery (Swams son, 15) och att få en annan människa att skratta. Inget ger mig större glädje. De behöver mig både ekonomiskt och känslomässigt. Vi är en familj. De betyder allt för mig. Jag var på väg mot en hjärtinfarkt eller någon annan allvarlig hälsokris som verkligen skulle ha försatt vår familj i en svår situation. Ray och Penn förändrade mitt liv genom att ge mig det tillbaka. Och genom att ge Shelley och Jeffery mig tillbaka. Det finns förstås inga garantier, men förändringarna som Ray och Penn hjälpte mig att göra har ökat chansen att jag får finnas kvar för dem som betyder mest för mig.
Många får en väckarklocka innan de gör en stor livsstilsförändring, som att gå ner mycket i vikt. Vad var din?
När jag kom hem från Las Vegas sommaren 2014 såg jag några bilder på mig själv på Facebook. Det är en sak att se sig själv i spegeln varje dag, men något helt annat att se bilder där man står bredvid andra människor. Jag tänkte bara: ”Oj! Så mycket större än honom är jag väl inte … eller?” Det fick mig att sätta mig vid en blodtrycksautomat som finns i flera av våra matbutiker. Den visade 190 över 148 och ordet ”högt” i röda bokstäver. Jag förstod vad ”högt” betydde, men inte riktigt vad siffrorna innebar. Så jag frågade apotekaren vad 190 över 148 betydde. Hon sa att jag borde åka till akuten. Jag skrattade nervöst bort det, men bestämde mig där och då för att försöka bli friskare. Jag bad min läkare att inte skriva ut någon blodtrycksmedicin. Jag ville ge mig själv en ärlig chans att få kontroll över blodtrycket genom att ändra min livsstil. Han gick med på det, men jag tror inte att han hade särskilt stort förtroende för mig. Nu ligger mitt blodtryck stadigt mellan 110/70 och 120/80. Utan mediciner. Min viktnedgång har spelat störst roll för den förbättringen.Relaterat: Läs mer om hur viktnedgång kan sänka blodtrycket
Vilken roll spelade Penn för din viktnedgång?
Under några månader, från augusti 2014 till februari 2015, försökte jag gå ner i vikt på det ”traditionella sättet” genom att äta mindre och röra mig mer. Det gick ganska bra, men sedan dog min syster och jag började falla tillbaka i gamla vanor för att hantera sorgen. Penn hade pratat lite om sin viktnedgång i sin podcast, och jag kontaktade honom på Facebook för att gratulera honom. Han gratulerade mig också. Jag berättade att min viktnedgång hade stannat av, och han avslöjade alla Ray Cronises hemligheter – direkt efter att ha skrivit: ”Det är inte meningen att jag ska prata om det.” Sedan dess har han skickat uppmuntrande kommentarer till mig.
Hur känns det att leva i din nya kropp? Har din självbild förändrats?
Jag tänkte aldrig på hur dåligt jag mådde när jag vägde 344 pund. Jag trodde bara att det hörde till att bli äldre. Man blir äldre, går upp i vikt, håller tyst och går till jobbet. Så gjorde min pappa. Sedan fick han en hjärtinfarkt och blev tvungen att göra förändringar. Hans hjärtinfarkt fick även mig att ändra mig ett tag, men efter en månad eller två var jag tillbaka i mina gamla dåliga vanor. Förra sommaren gick jag till en skola i närheten för att springa på deras löparbana. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta av mig skor och strumpor och spurta barfota över deras fotbollsplan. Jag gjorde det flera gånger. Jag kände mig som ett barn igen – en känsla jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva igen. Jag har också mycket bättre självförtroende nu. Jag försöker inte gömma mig i sociala sammanhang lika ofta. Jag känner mig fortfarande obekväm ibland, men inte lika mycket som förr.
Du använde en våg från Withings. Tycker du verkligen att sådana prylar behövs? Hade du ingen våg tidigare?
Jag hade en våg tidigare, men jag gillar hur vågen från Withings och aktivitetsklockan samverkar med appen Health Mate. Jag gillar att se alla siffror på ett ställe och kunna anpassa dagen efter dem. Jag behöver inte skriva in min vikt i en app, den dyker bara upp där. Jag kan inte blunda för att jag har ätit något som inte ingick i planen och att vikten har gått upp lite. Det måste jag ta ansvar för. Om jag tittar i appen klockan två på eftermiddagen och ser att jag bara har gått 3 000 steg blir det en bra påminnelse om att jag kanske borde resa mig och röra på mig mer. Jag har blivit väldigt förtjust i rutiner. Varje dag börjar jag med att ställa mig på min våg från Withings.
Vad är det viktigaste du har tagit med dig från Ray Cronises undervisning och vägledning?
Du måste förändra ditt förhållande till mat. Den typiska amerikanska kosten fungerade inte för mig, och jag behövde göra en stor förändring för att bli friskare.
Vem, om någon, delar du din statistik och din översikt i Withings Health Mate med?
Jag delar min översikt med Ray och min fru. Jag lägger också regelbundet upp uppdateringar i mina olika sociala medier. Det är ett sätt att hålla mig ansvarig. Jag tycker om det och behöver det.
Vad lärde Penn dig om viktnedgång?
Återigen handlar det om att förändra sitt förhållande till mat. Han introducerade mig också för idén att hälla massor av cayennepeppar och kakaopulver över en massa blåbär. Det tänker jag på hela tiden.
Vilket råd skulle du ge någon som försöker gå ner i vikt men ännu inte har bestämt sig för att satsa fullt ut?
Precis som det inte finns något ”jag” i ”lag” finns det ingen ”mat” i ”underhållning”. För mig var nyckeln att utveckla ett sunt förhållande till mat. Det betyder inte att man aldrig får äta för nöjes skull, men det bör inte vara den främsta anledningen till att man äter. Jag tror inte att en viktnedgång kan hålla i längden förrän man förändrar sitt förhållande till mat.
Äter du någonsin kött, fett, bearbetade kolhydrater eller annan ”förbjuden” mat? Är någonting förbjudet?
Ingenting är förbjudet, men jag begränsar kött och ”skräpmat” till det vi kallar ”sällan och vid rätt tillfälle”. Ungefär varannan vecka äter jag en måltid med precis vad jag vill. Jag märker att jag blir allt mindre sugen på det. Det enda som fortfarande får mig på fall ibland är cashewsmör. Jag hade kunnat svära på att det skulle vara bacon. Men nej. Cashewsmör är min största svaghet. Jag unnar mig en sked med ett par dagars mellanrum.
Vad skulle du säga till någon som inte kan föreställa sig att vara nöjd och tillfreds med att aldrig mer få äta sina favoriträtter och samtidigt hålla sig smal?
Du kommer fortfarande att kunna äta den maten. Bara inte just nu, och när du kan äta den igen blir det inte lika ofta. Men jag lovar dig: den smakar inte lika gott som det känns att vara smal.
Jag såg på Twitter att din fru Shelley har gått ner 60 pund. Inspirerade du henne? Hur har den här livsstilen påverkat er son?
Hon använde många av de metoder som vi lärde oss av Ray. Hon har också gjort en del på sitt eget sätt. Vi tvingar inte vår son att äta som vi gör. Däremot försöker vi så ofta vi kan få in näringsrik mat i hans kost. Men han är femton år. Pizza och Doritos hittar fram ändå, vad man än gör. Han är intresserad av vad vi äter och har hjälpt till med matlagningen ibland. Men precis som med religion försöker jag berätta för honom vad jag gör och tänker och sedan låta honom hitta sin egen väg.
Känner du att du har förlorat något genom att bli av med fettet?
Jag tror att det enda jag har blivit av med är fett och högt blodtryck. Viktnedgången var bara början. Nu deltar jag i femkilometerslopp och mediterar. Jag är mer produktiv på jobbet och mer närvarande med min familj när vi är tillsammans. Jag tvivlar inte en sekund på att en del har kämpat med att anpassa sin självbild. Men jag har inte upplevt det. Jag hade glömt att jag kunde åstadkomma saker. Nu tänker jag hela tiden: ”Vad mer kan jag göra?” Det har bara varit positivt.
Vad skulle du säga till någon som inte vågar börja av rädsla för att misslyckas, precis som med otaliga andra dieter?
Nästan alla mänskliga framsteg har föregåtts av många misslyckade försök. Det är så vi lär oss. Vi skulle må bättre av att vara mindre rädda för att misslyckas. Det säger jag trots att jag fortfarande är för rädd för att köra standup på en öppen scen. Jag kanske borde lyssna lite mer på mig själv.
Vad gör din historia värd att berätta? Varför är du en bra förebild och inspirationskälla?
Jag tror att min historia kan beröra människor eftersom jag bara är en vanlig kille. Jag är inte en berömd trollkarl, komiker eller någon smart marinbiolog. Jag är en helt vanlig arbetare, som många andra. Ibland skriver någon till Penn på Twitter och säger ungefär: ”Visst, men du är rik. Du har råd att äta så där. Du kan lägga mycket tid på att träna.” Jag är svaret på den kritiken. Jag vet inte om det räknas som något särskilt bra exempel, men en kollega sa en gång att han inte kunde äta som jag eftersom det skulle bli dyrare. Jag svarade att det inte stämde och att jag dessutom har lite extra pengar till frukt och grönsaker nu när jag inte längre behöver betala extra för tröjor i storlek 3XL. Jag har storlek L på mina t-shirtar nu, om det skulle råka finnas några Withings-prylar över. Jag skojar bara! Du behöver inte vara rik, berömd eller ens särskilt smart för att bli hälsosammare. Du behöver bara fokusera och ha bra information. Och en Withings-våg, om du kan skrapa ihop pengarna. Jag försöker undvika att säga: ”Om jag kan göra det, kan du också.” Men …***Stort tack, Joe, för att du delade med dig av din historia. Du kan följa Joe på Twitter: @joeswamVill du läsa mer? Kolla in alla blogginlägg av Penn Jillette.